* * * D/N's Perspektiv * * *

Äntligen var jag här, i efterlängtade Stockholm. Jag hade precis träffat mina saknade vänner och börjat gå runt plattan och in till massa olika affärer. Mina händer var redan efter 30 minuter helt upptagna av fullproppade påsar. Victoria's Secret, Hollister, H&M, Gina Tricot och massa annat. Så antar jag att läget var när man bor i knappt en stad, hundra mil ifrån Stockholm. När man väl är här och har ett bankkort fyllt för fullt då gäller det väl att köpa, köpa, köpa tills man inte är bortskämd nog till att fråga om ytterligare femton miljoner. Inte för att jag nu någonsin i hela mitt liv ens skulle kunna fundera den tanken på att få så mycket, jag hade drunknat i pengarna och kanske inte ens återupplivats. Vi gick ut ur en annan affär och bk/n tog och hjälpte mig med två påsar. "Tack" mumlade jag fram ett leende. Hon tittade bara på mig med sin snälla blick, Aron stod bredvid mig med sina händer helt lediga i fickorna. I det här läget hade han gärna fått vara en gentleman och protesterat att han skulle bära något, nejdå. Inte ett ljud kom från hans mun, tills han såg Starbucks. "Hörni!" sa han glatt och höll om bk/n. "Kan vi inte ta en?" nickade han mot Starbucks. Han började gå innan vi svarat, så vi bara hängde på och pratade om lite allt möjligt. När vi kom in var det alldeles fullt, kanske 3 bord lediga. "Så här smockfullt brukar det väl inte vara ändå" sa bk/n och tittade runt omkring sig med stora ögon. "Just idag" tillade jag och fnissade. Vi släpade på påsarna och gick fram till disken där en lång kille stod, han väntade på vad vi skulle köpa. Aron satt handen under hakan och funderade, bk/n hade redan köpt sin och jag väntade bara på Aron. "Vad ska du ha?" vände han sig om mot mig. Jag ryckte på axlarna. "Ingen aning vad som är det bästa" log jag och tittade på menyn praktiskt taget uppe på taket. Han skrattade och scrollade med ögonen lite överallt. "Vi tar en sån" sa han och uttalde nåt konstigt namn som jag aldrig hört förr. "Två st?" frågade den främmande killen och tittade på mig. Jag ryckte på axlarna och kollade in Aron. Han nickade. "Jag bjuder, det är det minsta jag kan göra efter att inte ha sett dig på 5 månader" skrattade han och tog fram plånboken. Han betalade och räckte mig min, det luktade i alla fall gott. Jag tittade över hela fiket och försökte med blicken hitta ett ledigt bord. Min blick stannade på ett bord med fyra killar sittandes vid. Två brunhåriga, ena mörkare än den andre. Killen med ljusbrunt hår hade kepsen bak och fram, sjukt gullig om man frågar mig. Han i blå skjorta hade alldeles svart, ruffsigt hår och ända härifrån såg jag att han hade mörk bruna ögon. Ganska likt mina ändå. Den siste killen hade blont hår och höll på med sin mobil. Jag tyckte på nåt sätt att jag kände igen dom, jag vet inte varifrån, men bara allmänt. Kanske från någon bild eller nåt, jag såg så dåligt härifrån. "Vart ska vi sitta?" frågade Aron oss. "Där" svarade han på sin egna fråga och började gå mot praktiskt taget det enda lediga bordet, just bredvid de fyra killarna. Jag hade väl inget annat val än att följa med, så jag började gå i den trånga folkmassan av både vuxna och barn. Massa tonåringar var det faktiskt inte, mest bara jag och mina vänner. Så killarna bredvid förstås. Jag vände bort blicken mot dom igen av ren nyfikenhet, där den ljusbrunhårige killen besvarade min ögonkontakt direkt. Jag blev generad och tittade vidare på de andra, han blonde tittade upp på sina vänner då han istället fick syn på mig. Dom båda hade blicken vilande på mig och jag vände mig om och gick mot bordet istället. Då jag insåg vilka killarna var. Det var ju dom. Jag kände panikattacken ströma in genom hela kroppen, lika så svetten började rinna nerför min panna och mitt hjärta dunkade högre. Jag kände min mage bli nervös och fjärilarna började yra omkring vilt, den känslan är den mest omöjliga att förklara. Det går inte med ord. Det är nästan som att flera tusen fjärilar samlas i ett stort led och ska testa hundra olika piruetter där alla failar på varenda en samtidigt och slår sig mot marken. Var jag glad över att få se dom? Absolut, men det var så att jag knappt kunde fokusera på glädjen. Jag kände bara nervositeten irritera mig skitlänge. Jag visste inte ens om att jag kunde bli såhär nervös, ens att det var möjligt. "D/N?" sa Aron som fick mig att komma tillbaka till verkligheten. Jag hade tydligen stått och glott på killarna utan att vara medveten om det. Dom hade besvarat min blick, allihopa. I det här läget måste dom ju tro att jag är helt bäng. Jag fick fram ett leende naturligt och redan kom deras tillbaka. Jag blev varm, och istället för att vara nervös ville jag bara skrika OMG flera gånger och hoppa runt. "Va?" frågade jag och hade blicken mot bk/n och Aron istället.

- "Det finns ju bara två stolar" sa jag förvånat.

- "No shit Sherlock, grattis till dig som kom på det" log bk/n ironiskt. Jag himlade med ögonen. Bk/ns ögon vändes diskret mot killarnas bord, hon hade ett retsamt flin på läpparna och hon hade lagt märke till dom också. Hon visste att jag älskade dom, själv var hon långt ifrån överdriven. Hon hade kille och nöjde sig med att fangirla till One Direction. "Det finns ju en ledig stol där borta" fnissade hon. Jag kollade rätt odiskret och vände hela huvudet dit, det var en ledig stol bredvid OG. Åh nej, nu kom nervositeten tillbaka.

- "Kan inte du hämta den?" sa jag tveksamt.

- "Näää, men du har ju ett val" sa bk/n.

- "Vadå för val?"

- "Ja, antingen hämtar du den eller så står du här tills vi går" fnissade hon. "Vilket kan dröja.."

- "Gör inte såhär mot mig" skrattade jag nervöst.

- "Hämta den då om du vill sitta" sa Aron. "Känner du dig inte trött i benen?" blinkade han. Jag suckade. "Jag menar du har ju inget att vara nervös över, ser du inte hur dom tittar på dig?" skrattade han. Jag sneglade mot dom och såg att han hade rätt. Dom bytte ord med varandra och jag chansar på att det var mig dom snackade om. Tror inte precis att man skulle snacka om en snygg BMW eller om hur många matcher dom vann på Fifa igår kväll medan man sitter på ett fik och alla fyra sitter och glor på en och samma tjej. Jag tog ett djupt andetag. Rensade tankarna, och återgick till att vara samma självsäkra tjej som alltid annars. Jag tänkte inte, jag bara gick fram mot dom och log mitt smile. Dom log tillbaka och jag var tillbaka på level 1, vilket ändrades helt totalt när jag väl var alldeles bredvid deras bord och kände deras parfym. Jag visste inte vad jag skulle göra, eller säga. Jag förlorade all min fokus och bara stod där som ett fån. Varför kan jag inte bara göra ett bra intryck?

* * * Felix Perspektiv * * *

"Uh" mumlade hon tyst. Hon hade redan allas uppmärksamhet men vågade inte riktigt höja rösten. Jag tror hon visste vilka vi var, hennes ögon sa allt. "Ja?" sa Oscar med ett leende och avbröt tystnaden. "Alltså vi har bara tre stolar vid vårt bord" sa hon snabbt. "Jag menar två" harklade hon sig och tittande ner genant i marken. Jag började le. Det var så gulligt när tjejer var nervösa. Hon nickade mot den lediga stolen bredvid OG. "Vill du ha?" frågade han snällt. Hon nickade instämmande och blygt. Hennes dialekt var skitsöt, jag kunde inte tvinga mig själv att hålla tyst om det. "Din dialekt är super gullig, var kommer du ifrån?" frågade jag glatt. Hon började le, och wow. Hennes leende, shit. Hon tittade upp på mig och sken som en sol. "Jag bor i d/d/b" sa hon tveksamt. "Men när jag går ut nian, eller åttan drar jag hit!" sa hon glatt. Jag fick en känsla genom hela kroppen. Det kändes bara bra att höra det på nåt sätt. "Vänta va?" frågade Omar förvirrat. "Man börjar väl gymnasiet efter nian?" 

- "Hahah ja, grejen är den att jag kanske kommer gå ut ett år i förväg" sa hon stolt. En smart tjej alltså.

- "Va, är det sant?" frågade Oscar. "Så du går i åttan nu då?"

- "Yes" svarade hon kort och drog lite i stolen. Jag tittade bort mot hennes vänner och såg att dom väntade på henne.

- "Ska du flytta med dina föräldrar?" frågade jag lite korkat, jag ville inte att hon redan skulle dra, åtminstone inte utan att jag hade hennes nummer nerskrivet i min hand. Jag visste inte ens namnet hennes.

- "Nja, med min syrra" log hon mot mig.

- "Chilligt" log Oscar och hon nickade instämmande.

- "Men-" hann jag säga innan hon sa det samma. "Ah säg du först" erbjöd jag mig.

- "Hahaha nä, det var inte viktigt. Säg du" sa hon med sina glittrande, mörka ögon.

- "Jag tänkte" harklade jag mig. "Hur länge kommer du stanna här?"

- "Tre timmar innan jag drar till Göteborg" blinkade hon med ena ögat.

- "Låt mig gissa" sa OG och tog handen under hakan. "Du ska på vår konsert?" sa han hypat. Hon nickade och log.

- "Bara i min vildaste fantasi att jag faktiskt skulle få träffa er före" förstärktes hennes leende. "Jag som hoppades på att jag åtminstone skulle få 1 sekunds ögonkontakt med någon utav er!" skrattade hon, hennes skratt var bedårande. Lika som henne själv. Helt, perfekt.

- "Va?" ropade jag nästan, jag lät glädjen inom mig ta över min röst. "Guys, vi kan ju ta samma tåg som henne?" föreslog jag och de andra hakade på.

- "Hm, The Fooo vill lära känna mig.. borde jag svimma snart?" skrattade hon och fick oss andra att le som idioter. Hennes charm var bara helt oemotståndlig.

- "Haha nä, svimma inte" sa OG. "Med vilket åker du?"

- "Det vet jag ju inte, klockan 18 till Göteborg i alla fall"

- "Men då vet jag vilket!" knäppte Oscar med fingrarna.

- "Man kan inte få ditt nummer, bara ifall att?" blinkade jag med ögat och gav henne min telefon.

- "Haha, ah visst" sa hon och knapprade snabbt in det. Hon gav den tillbaka till mig och gick iväg med ett kaxigt leende. Jag tittade ner på min mobil och kollade in kontakter. Hon hade satt in sig på favoriter och döpt sig själv till finaste d/n med tusen hjärtan efter. D/N, hon passade i ett så fint namn. "Vill ni veta vad tjejen heter?" log jag och killarna nickade hastigt. "D/N" sa jag och tittade bakåt på henne. Hennes blick var redan fäst på mig. Hon log och inväntande mitt leende, sen fortsatte hon att småprata med hennes vänner. 

- "Hur kommer det sig att hon kan känna Stockholmare?" frågade OG. "Så långt bort som hon bor"

- "Hon är snygg" svarade jag kort och tittade generat ner på våra Starbucks. Ungefär likadant som D/N gjorde i början, bara det att hennes uttryck var så sjukt mycket sötare.

- "Hahah ja, så pass" sa Oscar.

- "Jag gillade hennes personlighet" började Omar. "Bara jag som älskade hennes leende?" frågade han och alla nickade. Alla verkade tycka det, vilket det alltså var. Vi fortsatte att prata om henne en lång stund, det var helt omöjligt att inte tänka på henne. Ändå var hon bara några meter ifrån mig, hjärtat dunkade extra när jag insåg att hon kanske tittar på mig just nu. Jag hade liksom aldrig tänkt såhär om någon jag knappt känner, och definitivt inte pratat bort en timme om random tjej som kom fram till oss och frågade om en av våra stolar var ledig. The beginning of a love story, typ. Jag vände mig om och såg att hennes vänner och hon var på väg ut. Hon tittade en sista gång på oss alla och log sitt fina leende. Vi alla log tillbaka och vinkade. Hon blinkade med ögat och sen försvann hon när hon gått ut genom dörren.